alexandragenz.blogg.se

Jag var ungefär 4 år gammal när jag upptäckte att jag kunde se auror. Hela min värld var i färg, och alla färger förknippade jag till känslor.

 

Min mamma har en gul-vit aura, och jag minns inte att jag såg hennes ansikte på riktigt förrän jag var kanske 5 eller 6 år. När jag tänker låååångt långt tillbaka minns jag att alla runtomkring mig, såg jag i färg. Alla i min familj hade olika färger. Om flera familjemedlemmar hade samma färg, så var det ändå i olika grader; väldigt sällan såg jag två människor med exakt samma färg.

 

 

När jag tittar tillbaka på mina gamla teckningar kan jag inte låta bli att skratta. När jag ritade min mamma, pappa, syster och bror ritade jag inte "vanliga" pinnfigurer som de flesta gör, utan jag ritade stora färgklumpar. Mamma i gul eller vit, pappa i röd, syster i grön och lillebror i ljusblå. Det var svårt att se skillnaden mellan människorna i teckningarna och det de ofta stod framför, men för mig var de människor. Så såg de ut för mig.

 

Jag kommer ihåg att jag älskade att vara ute där det var mycket folk, för min bild av alla som rörde sig var så väldigt vackert. Dansande färger som gick nerför gaten tillsammans, höll om varandra, i alla möjliga storlekar och figurer. Jag drömmer så ibland, om all dansande, levande färgklumpar. Det är bland de skönaste drömmarna jag har. Så lugnt, kärleksfull och färgglatt.

 

De senaste åren har jag fokuserat mycket på att se auror igen. Färgarnas styrka har försvunnit lite... som sagt när jag var liten såg jag endast färger... inga ansikten, utan vackra färgbollar som kunde prata. När jag kom upp i tonåren märkte jag att färgarna blev svagare och svagare, och tillslut blev det mer som en känsla än något som jag kunde se med mina ögon. Jag visste fortfarande vilka färger jag "såg", men tvekade mycket på mig själv eftersom jag inte såg dem på samma sätt.

 

Nu tänker jag i färg vilket gör att jag ser i färg. Det är SÅ skönt att få tillbaks min "superpower"! Att se människan i färg gör att jag kan relatera till dem så mycket bättre. Det är svårt att förklara, men när jag ser en färg är det nästan som om jag kan känna det den människan känner i min kropp och själ. Det gör att jag förstår bättre varför någon säger som de gör, eller beter sig som de gör. Det är som om jag blir den personen och absorberar in deras energi.

 

Att se auror kan vi alla göra. Vi är gränslösa, det finns ingenting som vi inte kan göra. Som liten tror man att man kan stanna klockan, flyga, andas under vatten, se änglar eller mystiska saker/djur/dimensioner. Tänk om allt sånt är på riktigt, men att vi som vuxna människor i dagens samhälle förtränger alla våra superpowers för det inte anses som "normalt", eller snarare går det inte att förklara med logik, och då kan det inte vara möjligt.

 

Men tänk om det var på riktigt, denna drömvärlden där exakt allt var möjligt. Tänk om man kunde tänka sig frisk, tänka sig rik, se i färg och in i andra dimensioner. Tänk om man hade en hejaklack bakom sig at all times, som fanns där för oss exakt hela tiden, som aldrig skulle tillåta oss falla.

 

Ja, tänk om :)

 

Bild tagen från: http://www.universeofsymbolism.com/aura-color-meaning.html